Peter Bohmelin

PeterB

Jag har uppnått en mogen ålder, dvs 60+. Frågar man personer under tjugo så är man förskräckligt gammal. Åldersfixeringen är fast rotad i vårt samhälle, inte minst i arbeslivet.

Jag har, trots förflutet som företagare under hela mitt vuxna liv, en del andra intressen utanför mitt tidigare arbetsliv. Jag har blivit delägare i ett litet microbryggeri som finns i min hemort; Sundbyberg. Sundbybergs Köksbryggeri närmare bestämt, beläget i en gammal frikyrka på Esplanaden – dvs mitt i byn! Det bästa under skyn är bryggeriet i byn! Bryggeriet startades av tre unga grabbar med passion för öl och framförallt att få förverkliga sina drömmar om ett eget bryggeri. Klicka gärna på länken och läs mer om dess historia. Anledningen till att jag blev delägare är inte bara för att jag också gillar öl, utan för att jag stödjer gärna den här typen av engagemang av unga människor. Jag hoppas få kunna i någon mån få bidra med mina erfarenheter som företagare, förutom att jag gärna köper deras utmärkta öl på Systembolaget.

Från öl är steget inte långt till vin som är en annat intresse. Inte bara som konsument utan även få möjlighet att på nära håll få träffa vinproducenter på deras vingårdar. Få dela deras passion och engagemang i konsten att producera vin. Vinodlare är ju så utsatta för omständigheter som inte går att styra över. Jag tänker på vädrets nycker, jordens beskaffenhet, insekter och skadedjur. För at inte tala om skiftningar i konsumenternas nyckfullhet och konkurrens på världsmarknaden. Jag har varit på vingårdar både i Frankrike och Italien här i Europa och ett antal vingårdar i Sydafrika. Gemensamt är att på alla ställen möter man hängivna företagare som brinner för sina ideer och sina produkter. Väldigt ofta är det mycket färgstarka personer med en stark övertygelse om att just deras vin är unikt.

 

carljohanGivetvis är det mycket upplyftande att få följa mina två söners förehavanden. Min äldsta son, Carl-Johan, startade eget för några år sedan och har, vad jag förstår, lyckats bra. Mitt gamla område, AV-produkter, har plats för bra aktörer som ser möjligheterna i denna mycket expansiva bransch som med all önskvärd tydlighet integreras med IT och datakommunikation. Jag är självfallet mycket stolt över att min och Calles farfar Einars, entrepenörsanda lever vidare.

 

 

MarcusMarcus, min yngsta son, har satsat på marknadsföring och hur man förfinar denna ädla konst. Jag lärde mig ett bra uttryck av Marcus för några år sedan när vi skulle formulera en inbjudan till ett av våra AV-Expon på Globen på Wiktorstiden. Marcus körde ett seminarium på Expot som han kallade; ”Gör din kund en bättre beställare!”. Jag tycker det är en klockren uppmaning i en teknikintensiv bransch som jag levt i. Det är få kunder eller återförsäljare som förstår vad de egentligen behöver. Det är en utfordring – som de säger i Danmark.

Som farfar är man ju också väldigt upplyft av att se och följa ens barnbarns utveckling, inte minst när det gäller deras förmåga att ta till sig ny teknik. För tvååringar är det inte ny teknik – det vi tycker är nytt är deras vardag. Tove, Marcus dotter, hanterar min iPad lika naturligt som vilken 20-åring som helst.

Toveaug15   Tovefilm

Jag hoppas kunna kombinera mina erfarenheter inom företagande och mina eventuella kunskaper och kontakter inom AV-branschen på ett sätt att det kan komma till nytta för andra i början eller mitt uppe i affärslivet. Jag har gjort en hel del misstag men jag har också lyckats några gånger. Som Björn Borg så enkelt uttryckte det; det gäller att slå över bolluslingen en gång mer än motståndaren.

För att koppla av helt kan jag ägna mig åt att förfina min bäckvattentrappor på landet.

 

 

 

 

Eller gå ut med vår Lagotto vid namn Elvis Elvis

 

 

 

 

 

Peter_2Jag började på allvar min bana på Wiktors när jag var runt 20 år. Det var min mamma som övertalade mig att jag skulle ge Wiktors en chans. Tror faktiskt hon menade det men mest var det nog att hon tyckte att pappa Einar behövde hjälp. Han var då dryga sextio och hade väl tappat stinget lite. Nu när man är där själv kan jag mycket väl förstå det. Jag vill så hemskt gärna bryta mig loss från pappas firma och göra något helt annat. Flera av min kompisar jobbade på vaktbolag dag och natt för att sedan åka till USA. Andra började på Handels eller andra universitetsstudier vilket lockade mig också. Men jag hemföll mig till något som man kan kalla minsta motståndets lag. Dvs jag blev kvar på Wiktors.

Men jag fick ganska fria händer att skapa min egen framgång. Pappa Einar menade att jag som nybliven gymnasieekonom dessutom med språkkunskaper kunde tillföra något. Jag fick i uppdrag att sparka igång Wiktors exportsatsning. Sverige var för litet, vi skulle ut på världsmarknaden med våra stillbildsprojektorer. Trots att vår marknadsandel i Sverige knappt var mätbar så var det exporten som lockade. Att gräva där vi stod var inte strategin. Ju längre bort desto bättre. På 70 och 80-talet så var mellanösten mycket expansiv och industrivärlden flockades kring alla stora upphandlingar som gjordes i Saudi och länderna runt omkring. Jag inhämtade kontakter med importörer via Stockholms Handelskammare och skrev massvis med säljande brev till företag i Saudi, Kuwait, Baharain, Qatar, Jordanien, Syrien med flera. Jag hade aldrig förr skrivit ett affärsbrev på riktigt men jag använde de exempel som fanns i mina gamla skolböcker från gymnasietiden. Google fanns som bekant inte ännu. Kort beskrivning av företaget, våra unika projektorer, och ett konkret erbjudande om ett varuprov till ett dunderpris och slutligen ett löfte om exklusivitet om försäljningsrätten om svar erhålls snabbt.

TelexmaskinEfter några veckor började svaren dimpa ned. Fina tunna ”areomail” brev med exotiska frimärken med kalifer, prinsar och sabelsvärd damp ned i vår postbox i Jakobsberg. Nu var bollen i rullning och pappa undrade om det var beställningar med i breven. Nu vet ju alla att det tar tid, speciellt med exportaffärer och i synnerhet med affärer i mellanöstern. Efter ett antal provsändningar och en hel del brevväxling så fick vi fram ett antal kontakter som vi kunde jobba vidare med. Vi blev nödgade till att införskaffa en telex maskin från Televerket för att kunna kommunicera med våra presumtiva exportkunder. JAg minns så väl

att denna telexapparat kostade 25.000:– vilket var en jättestor kostnad för lilla Wiktors. Detta var i början på 80-talet då Televerket fortfarande hade monopol på all telekommunikation.

YcdbsonaJag fick en slipsnål av någon där det stod: YCDBSOYA. vilket betyder:  You can´t do business by sitting ony our arse. Jag förklarade för pappa Einar att det blir inge riktiga affärer om jag inte besöker de kontakter som vi skaffat i arabländerna och även i Thailand, Indonesien och Singapore. Min far tyckte det verkade rimligt så jag kontaktade en resebyrå samma dag och planerade min första säljturne. Att jag förstod att resa inta bara var nödvändigt, det var också något som jag verkligen ville göra.

 

 

PeterManillaDen här bilden föreställer mig till höger och Mr Roxas som var en importör av allehanda saker i Manilla. En av de resor som jag företog med pappa Einar. Mr Roxas gav oss ett furstligt mottagande på vårt besök. Han tog oss även oss runt i Manilla och bad hans privatchaufför köra oss upp till bergen i Norra Filippinerna. Affärerna då? Nja inte så mycket. Men det var en mycket intressant kontakt.